Bua båtsällskap bildades kring 1969–70 av Roland Jarnestrand, Ivar Linder, Tage Andersson och Sigfrid Hermansson. Roland var engagerad i Veddige sjöscoutkår och hade en Vindö 40, Tage hade en Vega, Ivar en motorbåt medan Sigfrid hade båtförsäljning och var mer kommersiellt intresserad. Under denna tiden var Värö Bruk under uppbyggnad och allt fler intresserade fritidsbåtsägare började flytta in. Dock begränsades segelbåtsägandet av det fåtal muddrade platser som fanns nordost om pir-öppningen, den gamla vinkelbryggans insida och gästhamn.

Den nuvarande norra piren befolkades av båtägare som byggde sina bryggor själva och lade ut bojar. Den kallades allmänt för fribrytarpiren men Bua båtsällskap tog upp avgifter där. Piren hade fyllts ut med stenavfall som mestadels tippats av kommunen, något som Sigfrid drev på. Han hade byggt upp Marinan och sålde båtar, därefter hänvisade han dessa till piren. Vattendjupet var längs ut cirka 1,5 meter och piren var ungefär 30–40 meter kortare än vad den är idag.

Båtklubben investerade i en kran för båtlyft som tog 4 ton och en mastkran byggdes. Men i hamnen var ägarbilden något oklar, Bua båtsällskap förvaltade delar av kommunens mark men var starkt begränsad av man inte förfogade över en egen hamn. Stora ansträngningar gjordes för att få en, men Båtfjordens Hamn AB motsatte sig muddring och hindrade därmed klubben som skulle vara tvungna att muddra över deras vatten. Båtfjordens Hamn AB hade bildats på 40-talet då man behövde landknutna platser för fiskebåtarna. Fram tills dess hade de legat ankrade innanför skäret där sumparna ligger idag.

Planen vid den nuvarande klubbstugan grusades, avbärarbalkar monterades och elektricitet drogs ut. Marken ägdes ju av kommunen men båtklubben bekostade arbetet och jobbet gjordes med medlemmarnas arbetskraft. För att underlätta båthanteringen byggde klubben en båtvagn hos Hattinger år 1975–76. Vagnen byggdes som ett liggande U och med justerbara balkar under båten och justerbara sidostöd, kunde nästan vilka båtar som helst lyftas. Dock var vagnen tungarbetad och farlig om den hanterades ovarsamt, någon båt tippade från den men ingen person kom till skada. Klubben hade även en traktor som båtarna drogs med. När den senare såldes till en medlem, köptes en truck in via kontakter på Värö Bruk (Börje, Stig-Gunnar och Egon) för 15000kr.

För att få en samlingsplats för medlemmarna köptes en byssja in, den blev aldrig särskilt populär men kunde efter några år säljas med förtjänst.

1976 lossnade äntligen förhandlingarna med kommunen och Båtfjordens Hamn AB. För att uppgörelsen skulle gå igenom fick klubben avstå de yttre platserna på T-bryggan och norra piren, men klubben fick tillslut tillstånd att muddra. Styrelsen bestod på den tiden av ordförande Börje Eriksson, sekreterare Stig Gunnar Rönnlund, kassör Lars Ottosson och hamnkapten Egon Sterngård.

Hösten 1977 muddrade man i Videberg och vid nyår 1978 startade muddringsarbetet till Bua Båtsällskap. En 30 meter bred och 3 meter djup ränna gjordes, arbetet flöt på bra förutom ett kortare avbrott för is. Bryggorna byggdes av Karl-Axel med järnbalkar som köptes billigt av Vattenfall. När seglingssäsongen startade 1978 stod hamnen nästan klar och den togs genast i bruk.

Båtfjordens Hamn AB byggde platser i förlängningen av den yttre piren och ett par år senare byggde de bryggan längs klubbens ränna. Båtfjorden fortsatte även att muddra inne i hamnen. Uppläggningsplatserna delades mellan Båtfjordens Hamn AB och Bua båtsällskap i förhållande till antal båtplatser i vattnet. Många platser har gjorts iordning sedan dess.

I början av 80-talet sålde Ringhals ut baracker och klubben fick köpa klubbstugan för ett förmånligt pris. Baracken hade varit ritningskontor på Ringhals och hade därför en öppen och praktisk planlösning. Med frivilligt arbete flyttades baracken till hamnen och fogades ihop, när sedan ett lunchrum flyttades på Ringhals, kunde köksinredning och en spis köpas in för 800kr. Vatten drogs fram och medlemmarna hade nu en ordentlig samlingsplats.